Yesey

Jag har under senaste tiden, speciellt idag, börjat bli irriterad. Irriterad över att känna mig så ensam. Inte ensam så som att jag inte har vänner jag umgås med osv, utan ensam så som att jag är trött på att alltid komma hem till en tom lägenhet. Att alltid somna ensam, att alltid vakna ensam. Dag ut och dag in. Jag saknar att somna och vakna tätt intill någon. Att känna värmen och tryggheten från hans kropp mot min. Det har snart gått ett år utan att få känna den känslan, och det har verkligen börjat ta på mig!

 

Att hitta någon att roa sig med och att ha kul med på dagarna är inget som helst problem... Men jag har inget intresse av det. Det mättar inte mina behov. Jag saknar att spendera nätterna bredvid någon. Att somna i hans famn och vakna med samma trygga känsla.
Att efter en lång dag kunna krypa ner och pusta ut och ha någon bredvid som får en att slappna av och släppa alla bekymmer en stund. Att kunna vakna mitt i natten, vända sig om och se honom ligga där helt utslagen. Känna den där värmen i kroppen och leendet som smyger sig fram. Krypa tättintill och somna om med ett leende på läpparna istället för en känsla av tomhet och en väldigt stor säng...

 

Jag försökte berätta detta för en av mina kompisar, men jag tror inte han förstår hur stor tomheten är i mig. Vilket hål jag har i hjärtat av detta som inte går att fixa. Hur mycket jag än sysselsätter mig på dagarna och har tankarna på annat, så kvarstår det faktum att sängen kommer att vara lika tom även kommande natt... Vare sig jag vill eller inte. 

 

Jag får bara hoppas att min tur kommer snart!