Svar på kommentar

Kommentar:
Hej! 

Jag är lite nyfiken på din träning, hur du gick upp i vikt om det var ett medvetet val? Du ser väldigt hälsosam och glad ut nu :) Vad är ditt mål med träningen?

Svar:
Jag har hela livet haft extremt svårt att gå upp i vikt, har gått igenom så många utredningar på sjukhus att jag ej ens kan räkna dom. Jag vägde som mest 42 kg, men låg som stadigast på drygt 39-40 kg. Och det är ju inte det mest hälsosamma som 22årig... Jag kunde växla 4-5 kilo upp och ner på en dag. Helt sjukt. Hade huvudvärk från att jag vaknade till att jag somnade på kvällen. Migrän flera gånger i veckan. Immunförsvaret existerade inte och jag blev fruktansvärt sjuk av bara en förkylning. Kan berätta den historien i ett annat inlägg om just min kamp med vikten, hälsan och Capio. Nej, jag har aldrig haft en ätstörning så det var inte därför jag var inskriven på Capio anorexisjukhus. 

I alla fall. Jag var mycket sjuk i somras och låg därför bara hemma på soffan och latade mig och åt, massor. Sen i september så opererades jag och att vara sängliggandes i dom två veckorna var det som behövdes. Jag gick upp 13 kg på drygt en månad. Det gick alltså väldigt fort och jag hann inte riktigt med själv. Jag fick en chock varje dag av att se mig själv i spegeln. Inga kläder passade ju längre och jag kände mig fruktansvärt obekväm i mig själv. Nu var jag ändå normalviktig på 54 kg, men jag såg mig själv som lite små tjock. Var ju van vid att se mig själv som ett vandrande skelett. Jag var inte van vid att ha lite mage och att låren nästan gick ihop. Så nu efter ett par månader så kände jag att jag inte stod ut och att nu var det en bra anledning att börja träna, utan att förlora dom få kilona jag hade. Så nu har jag tränat i snart fyra veckor, fem dagar i veckan för att försöka tighta till kroppen, bli mer hälsosam och ta hand om min kropp. Att bli bekväm i mig själv. Kunna se mig själv i spegeln och bara stolt över mig själv och min resa till en normalvikt. Jag kommer fortsätta kämpa varje dag för att behålla mina kilon och försöka vänja mig vid kroppen jag har nu. 
Jag kan berätta mer om min resa hit i ett annat inlägg.. Blir allt för långt annars! 

Men tack, jag både mår bättre och känner mig friskare och gladare! 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback