25år!

Tänka sig, snart har jag varit 25 år i nästan en hel vecka! Ett år äldre, ett år klokare. Eller ja, det första stämmer ju iallafall... Försöker jobba på att bygga upp gamla relationer som jag så fint sabbat totalt. Folk jag verkligen inte vill förlora ur mitt liv. Men jag väljer samtidigt bort dom som ej är värda min tid. Som endast suger ut den lilla energin jag har, sprider negativitet och skapar ångest. Vilket jag verkligen inte behöver mer av just nu! 

Det här året ska jag försöka lära mig att känna lycka igen. Att låta mig själv få vara glad och må bra. Kanske, men bara kanske, få ett litet smakprov av hur kärlek känns. Det var så länge sen nu, så många år sen så jag minns inte riktigt känslan. Men det jag minns är det där pirret i magen, leendet som sprider sig över läpparna när hans namn kommer på tal. Viljan att släppa in den här människan i mitt liv och dela det med honom, tillsammans. Det är något jag vill få uppleva igen och ska försöka bygga upp mig själv,  till den starka kvinna jag brukade vara, för att våga Släppa on kärleken i mitt liv igen. Jag har en kille jag aldrig riktigt släppt, som föralltid kommer att finnas i mitt hjärta. Och även det måste jag försöka släppa och gå vidare från. 
Det här året är mitt år! 


Hjärtat knyter sig

När ångesten är på max, vad gör man då? Jag gick och la mig, har brutit ihop flera gånger under dagen. När man sitter på tåget och tårarna börjar rinna, vart tar man vägen då? Finns ingenstans att gömma sig. Är helt tom men ändå med tusen tankar som snurrar. Hjärtat slår alldeles för hårt och fort. Det stressar mig. Det finns inga tabletter i världen som kan dämpa den här paniken som växer. Dag efter dag, månad efter månad. Kan det inte ta slut, snälla?