Minnen som spökar...
Jag har inte skrivit om det här tidigare.
Varför ska världen vara såhär? Denna otroliga orättvisa som finns och förstör.Det räcker nu, för min del. Här sätter jag ner foten. Jag är en bra tjej, helt okej iaf, och jag förtjänar mer och bättre än så!
Den finns en gräns för vad man kan orka med, och den gränsen korsades brutalt för två och ett halvt år sedan. Den tilliten jag haft till människor, speciellt mina vänner, är rubbad. Likaså är tryggheten jag känt inte lika stark. Allt pga en enda person som inte fattar att man inte ska korsa de gränserna som finns. Gränser som är till och finns för att skydda, slippa skador och tårar. Ändå korsar denne personen gränsen medvetet och gav mig ett helvete jag nu måste få hjälp att bearbeta... Varför gör människor så mot varandra? Föddes ni inte med den där spärren i huvudet som säger "stopp, nu går du för långt! Sluta, det är över gränsen,det räcker nu!"
uppenbarligen inte, vilket jag fick uppleva den natten.
Är så arg. Vissa dagar,speciellt på kvällarna när man är ensam med sina tankar så kommer vissa minnen tillbaka. Den natten dödade en bit av mig. Gjorde mitt liv till ett helvete ett bra tag framöver. Men det gjorde mig även starkare som person. Jag lät inte den händelsen förstöra mig, men varken jag eller livet blir sig aldrig likt någonsin igen.
Kommentarer
Trackback