Yesey

 

Idag var första gången som min diagnos faktiskt gjorde sig påmind, som det slog mig som ett knytnävslag rätt i ansiktet.  

Det var första gången som jag reagerade på det och det fick mig att inse att jag faktiskt lever med detta hinder. Att jag inte är som alla andra och har ett helt annat sätt att tänka och fungera på. Jag har ju vetat om att jag har dessa diagnoser ett tag, och vetat vad det innebär. Men det har aldrig slagit mig såhär, förrän nu. 

Det kanske är dags att börja tänka efter lite mer på vad och hur jag gör saker. För det är nu på senaste tiden som jag börjat märka hur annorlunda jag faktiskt fungerar från de flesta andra. Att många kan se mig som udda och tycka att jag är rätt speciell, men i min värld har ju alla funkat på samma sätt som mig. Jag är som alla andra är i mina tankar...

Och det är jag ju, på sätt och vis. Men även väldigt annorlunda, unik. Och detta är något som människor utan dessa diagnoser aldrig kommer kunna förstå, hur mycket dom läser om det och försöker sätta sig in. 

Man tänker ju inte på att man har en diagnos under dagarna. Det är som att ni skulle gå runt och hela tiden tänka på och göra er påminda om att ni har en arm, eller ett ben. Det gör man inte, man är född med detta. 

Det var inte förrän jag fick mina mediciner som jag kunde märka hur annorlunda jag kunde se ut i andras ögon. Som jag faktiskt kunde förstå att jag levt lite i en annan värld. Förstå varför folk som inte känner mig kunnat uppfatta mig som dryg och lite av en bitch för att jag är väldigt tystlåten av mig. För att jag inte öppnar mig för folk direkt eller frågar tusen saker mellan himmel och jord.

Men i själva verket så står jag lite vid sidan av och är tyst för att jag tänker att "frågar dom inget, så vill dom inget veta". Skulle dom undra något så frågar dom mig, för det är så jag fungerar. Jag tänker inte på att föra stelt kallprat, för det är inget dom vill höra. Jag är "blyg" för att jag gärna lyssnar och kan läsa av personen innan jag slänger mig in i något samtal och kanske säger något dumt eller trampar någon på tårna. Lite koll vill jag gärna ha.

Med denna diagnos fungerar jag med fakta och inte fantasi. 

Jag ser saker på svart och vitt, ja eller nej. Inget grått mellanting och inga kanske.

Jag föddes inte med samma spärrar som er andra. Jag är normal för mig. Det är detta jag levt med i 22 år och kommer fortsätta att leva med tills jag dör. I mina ögon är jag inte "sjuk". Jag har inget handikapp mer än att man har svårigheter, och det har ju alla!

Jag skulle aldrig kunna skriva här vad det innebär och hur det fungerar att leva med detta, man behöver leva med det själv för att kunna förstå. Jag hyllar dom som har ett öppet sinne för detta och frågar och vill veta mer. Dom som inte sätter en stämpel över personen för ett namn på en diagnos. 

 

Jag är jag, bara lite annorlunda från erat sätt att räkna som "normalt".

Alla har vi våra svaga punkter och starka sidor, mina kanske skiljer sig lite mer från era bara!